A

Abbedissa

En abbedissa är inom den katolska- och ortodoxa kyrkan titeln på föreståndarinnan för ett nunnekloster. Då den ortodoxa kyrkan inte har några ordrnar benämns alla kvinnliga föreståndarinnor abbedissa, emedan i den katolska kyrkan är titeln reserverad för benediktin-, cisterciens-, kartusian-, birgittin- eller klarissföreståndarinnor. I andra ordrar benämns de "mother superior" (utan någon direkt motsvarighet på svenska) eller priorinna.

Abbot

En abbot är inom kristendomen en föreståndare för ett munkkloster. Namnet kommer av det arameiska ordet abba som betyder fader. Abboten väljs av klostrets munkar och vigs till sitt ämbete. Abbot används också på svenska som titel på föreståndare för exempelvis buddhistiska och daoistiska tempel.

Tidigare var det en hederstitel, som ursprungligen gavs åt varje äldre munk, men från 5:te årh. uteslutande tillkom klostrens föreståndare, vilka hade rättighet att av sina munkar kräva ovillkorlig lydnad. Först i 6:te årh. stadgades, att abboterna skulle vara prästvigda, vilket förut ej alltid varit fallet, och det sjunde ekumeniska mötet (i Nicæa, 787) medgav dem rättighet att tilldela munkarna lägre prästerlig ordination; dock stod de själva i lydnadsförhållande till stiftets biskop. Men med klostrens tilltagande rikedom växte också abboternas makt. Många undandrog sig biskoparnas myndighet och gjorde själva anspråk på biskopliga rättigheter. Abboter med biskoplig värdighet kallades infular-abboter och lydde omedelbart under påven. Deras kloster kallades omedelbara eller befriade och utgjorde med underlydande särskilda abbotstift. I Tyskland och Schweiz fanns till och med furstliga abbotstift, såsom Fulda, S:t Gallen m.fl.

Ursprungligen valdes abboten av klostrets munkar och invigdes sedan av biskopen. Ofta tillvällade dock furstarna sig rättigheten att tillsätta abbot. En följd därav blev, att med 8:de och 9:de årh. abbotstiften började komma i lekmäns händer såsom belöningar för krigiska bedrifter. Dessa världsliga abboter, eller "abbotgrevar" (kallade abbates comites eller abbates milites), drog endast inkomsten av stiften; det verkliga föreståndareskapet överlämnades åt dekaner och priorer. De rikaste stiften förbehöll furstarna ej sällan åt sig själva eller såsom "taffelgods" (underhållsgods) åt medlemmar av sina familjer. Så var Hugo Capet "sekularabbot" i det nära Paris belägna Saint-Denis. Sekular-abboter kallades de världsliga till skillnad från de andliga s.k. regular-abboterna. Vid den reformation av klostren, vilken tog sin början i 10:de årh., avskaffades bruket av världsliga abboter. Missbruket förnyades dock åter i Frankrike i 16:de årh. (jfr Abbé). I vissa protestantiska stater i Tyskland bibehölls abbotstiteln åt föreståndarna för forna kloster, som vid reformationen blivit förvandlade till skolor o.d. Jfr Abba och Mandrit.

Abbé

En abbé är i dagens Frankrike titel för sådana katolska präster som inte tillhör någon religiös orden, en så kallad sekularpräst. Formellt sett sågs dessa klerker som likvärdiga med en chef över ett kloster, en abbot (franska abbé).

Benämningen skall ses mot bakgrund av den företeelse som benämns kommendatur. Så kallad kommendatur var en sed som hade uppkommit under senmedeltiden i bland annat Frankrike enligt vilken somliga präster eller klerker ur de högre stånden uppbar inkomster från olika ordenshus utan vistas i dem. I praktiken sköttes emellertid klostret av priorn (abbotens högra hand), under det abboten ägnade sin tid åt lärda studier, undervisning eller societetsliv. Hur utbredd företeelsen var kan vi sluta oss till tack vare den sed som i Frankrike under denna tid uppkom: att titulera sekularkleresiet herr abbot.

Akolut

Akolut, akolyt, grek. akolouthos, "medhjälpare" eller "följeslagare", eg. "efterföljande", lägre kyrkligt ämbete och kyrklig vigning med liturgiska uppgifter inom romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa och orientaliska kyrkor. Akolutvigningen är en av de s.k. lägre vigningarna.

1972 avskaffade Paulus VI akolutvigningen inom den nya romerska rit han nyligen infört. Akolutvigningen lever dock kvar inom den klassiska romerska riten och andra traditionella latinska riter (t.ex. den dominikanska riten). Inom Paulus VI:s rit finns begreppet akolut i viss mån kvar: man avser härmed vissa manliga lekmän som assisterar vid mässfirandet och bär ljus. Se vidare om det sistnämnda i artikeln Ministrant.

B

Biskop

Biskop (grekiska epískopos, ungefär tillsynsman) är ett ämbete inom flera kristna kyrkor. Biskopens roll varierar starkt mellan olika kyrkor.

Inom Katolska Kyrkan, gammalkatolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och vissa protestantiska samfund, bland annat den anglikanska kyrkogemenskapen och de nordiska folkkyrkorna, är det den högste kyrklige ledaren inom ett visst geografiskt område (stift). Eftersom varje biskop måste ha ett stift, och vissa stift behöver biträdande biskop(ar), s.k. "hjälpbiskopar", löser man situationen genom att tilldela hjälpbiskoparna stift där inga troende bor. En hjälpbiskop har därför alltid titeln "titulärbiskop av [namn på stiftet]".

Biskopar som församlingsledare omnämns redan i Nya testamentet, men deras roll då är något oklar och det verkar inte finnas någon klar distinktion mellan biskop och presbyter (församlingsäldste). De första beläggen för en utvecklad kyrklig hierarki finns i Ignatius av Antiokias brev författade åren 107-108. Där talas om biskopen som de kristnas ledare i en stad, överordnad presbyterna och diakonerna.

Från att i huvudsak haft monopol på liturgiska och sakramentala funktioner förändras biskopsämbetet under senare delen av 200-talet och vissa delar av biskopens funktioner delegeras understundom till presbyterna. Vad som orsakade denna förändring vet man inte säkert, men utvecklingen verkar ha börjat i öst där det förekom att man tillsatte chorbiskopar (biskop för landsbygden kring en stad). Deras viktigaste funktion var nattvardsfirandet, troligen hade de inte rätt att viga präster och diakoner.

Från 300-talet finns fler och tydligare källor på att presbyter ledde nattvardsgudstjänster, avlöste synder och i öst även konfirmerade. Flera skrifter jämställer biskopar och präster samt karaktäriserar dem som bärare av samma ämbete, med den enda skillnaden att biskopen är överordnad prästerna. Så är fallet hos bland annat Ambrosiaster och Hieronymus.

Under medeltiden kom denna synen på biskop som en överordnad präst att bli dominerande. Det var även denna syn på biskops- och prästämbetet som reformatorerna tog över. Därför kom biskopsämbetet att spela en underordnad roll i många reformatoriska kyrkor. Svenska kyrkan kan i detta avseende ses som ett undantag då Laurentius Petris kyrkoordning stadgar att det är biskopen som ska viga präster och att han har rätt att vägra viga dem församlingarna utser. Svenska kyrkan har på grund av reformationens förlopp i Sverige kunnat hävda att dess biskopar är vigda med apostolisk succession, ett förhållande som haft betydelse egentligen endast på så sätt att det möjliggjorde nattvardsgemenskap med den anglikanska kyrkogemenskapen redan under tidigt 1900-tal.

I modern tid har den fornkyrkliga synen på biskopsämbetet fått en renässans och man talar idag ofta om det tredelade ämbetet: biskop, präst och diakon i den ekumeniska debatten och att präst- och diakonämbetet utgår från biskopen.

C

Celebrant

Celebrant kallas den person som leder ett kristet nattvardsfirande, vanligtvis en pastor eller präst.

D

Dekan

Ledare för ett medeltida, katolskt eller anglikanskt domkapitel (engelska: dean ). I romersk-katolska kyrkan är dekanen en motsvarighet till kontraktsprost i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans kontrakt motsvaras av dekanat inom den romersk-katolska kyrkan.

Diakon

Diakon (grekiska diákonos, tjänare) är en yrkestitel inom flera kristna samfund.

I den tidiga kyrkan var diakonen biskopens medhjälpare med särskilt ansvar för praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet (se diakoni) men hade även liturgiska funktioner. I östkyrkorna är diakoner vanligt förekommande och har huvudsakligen liturgiska uppgifter. I den romersk-katolska kyrkan har diakonatet sedan medeltiden varit ett genomgångsstadium för prästkandidater, men efter Andra Vatikankonciliet har det blivit vanligt att viga yrkesverksamma (även gifta) män till permanenta diakoner för församlingstjänst.

Inom Svenska kyrkan är diakon en del i det tredelade ämbetet tillsammans med biskop och präst. Diakonerna har högskoleutbildning inom socialt arbete eller omvårdnad. Till denna kommer en ettårig diakonutbildning och praktik.

Diakonerna i Svenska kyrkan känns igen på sina diakonemblem i form av ett kors omslutet av en cirkel och i mitten av korset en duva med en olivkvist i näbben. Diakonerna har, liksom präster och biskopar, skjortor med ett vitt "frimärke" under hakan. Diakonernas skjortor är dock alltid gröna.

Diakonerna var länge en del av diakonirörelsen men har på senare tid fått ställning av kyrkligt ämbete för både män och kvinnor. Diakontjänsten kan inom Svenska kyrkan vara socialt inriktad, och man ägnar sig mer åt praktisk handling, såsom hembesök och stödjande samtal. Diakonerna hjälper även till vid gudstjänster, vid förbön och nattvard. De kan även leda olika grupper, exempelvis samtalsgrupper, bibelstudiegrupper eller sorgegrupper.

Fram till 1968 rådde det ett celibatsobligatorium för diakoner.

Inom Svenska Missionskyrkan är diakon en av de två särskilda tjänsterna; den andra är pastor. Diakonens uppgift är att:

• ha ett särskilt ansvar för församlingens diakonala arbete
• förmedla Guds ord, samt i bön och förbön bära församlingen, dess medlemmar och andra människor inför Gud
• medverka till att församlingens kallelse att vara tjänare i världen hålls levande, följa samhällsutvecklingen och vara lyhörd för människors behov
• medverka i församlingens undervisning och ansvara för omsorg och utveckling av medhjälpare i diakonin
• uppsöka och hålla personlig kontakt, särskilt med människor som är sjuka, ensamma eller som drabbats av livskriser och sorger samt ha själavårdande samtal
• dela ut nattvarden bland dem som har svårt att deltaga i gudstjänsten.
• Diakoner har avgett tystnadslöfte om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller rör människors personliga förhållanden.

Diakonissa

Diakonissa var ett kvinnligt ämbete i den tidiga kyrkan med särskild uppgift att biträda kvinnor som skulle döpas (eftersom man var naken vid dopet). Ämbetet blev ovanligare med tiden och försvann snabbt i öst medan de i väst levde kvar ända in under den tidiga medeltiden.

Diakonissorna återuppstod i annan form inom de evangeliska kyrkorna under 1800-talet med uppgifter inom församlingsverksamhet och diakoni. I nutiden har diakonissorna alltmer övergått till att bli kvinnliga diakoner, såväl i den anglikanska kyrkan som i Svenska kyrkan.

Distriktsföreståndare

Distriktsföreståndare, inom flera svenska samfund benämning på vald andlig ledare för en distriktsorganisation inom samfundet.

Motsvarar biskop i episkopala samfund.

Domkyrkokomminister

Domkyrkokomminister, prästerlig tjänstetyp eller anställningsform; detsamma som komminister med tjänst i domkyrka eller domkyrkoförsamling.

Domprost

Domprost, kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. Domprosten är förutom att vara kyrkoherde också vice preses (ordförande) i stiftets domkapitel. Domprosten utför också uppdrag såsom kyrkoinvigningar och kyrkoherdemottagningar på uppdrag av stiftets biskop.

Domprosten i Växjö stift finns i Växjö domkyrkoförsamling, vilket innebär att kyrkoherden i Kalmar domkyrkoförsamling endast har titeln kyrkoherde.

I den tidigare Storkyrkoförsamlingen i Stockholms stift kallades kyrkoherden för pastor primarius.

E

Eforus

Eforus (uttalas éforuss) är benämningen på en svensk biskop i hans tidigare funktion som högste tillsyningsman över gymnasierna i sitt stift. Domkapitlet, där biskopen är ordförande (preses) var regional myndighet för såväl folkskolan som läroverken. Eforátets funktion inskränktes genom inrättandet av läroverksöverstyrelsen 1905 och fick därefter en mera ceremoniell funktion. Det avskaffades definitvt genom 1962 års skollag.

Epispo Maximo

Ärkebiskopstitel i den gammalkatolska aglipayankyrkan på Filippinerna.

Evangelist

Evangelist har flera betydelser:

1. Evangelist, benämning på författaren till ett av de nytestamentliga evangelierna, traditionellt Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

2. Evangelist, inom flera kristna samfund benämning på person med uppgift att resa runt mellan olika församlingar och predika. Svenska Missionskyrkan har flera anställda riksevangelister.

3. Evangelist, inom kristendomen benämning på person som arbetar med evangelisation.

Ex officio adjunkt

Ex officio adjunkt är en titel för präster i Finland, mostvarande pastorsadjunkt/kyrkoadjunkt i Sverige, d.v.s den tjänstemässigt lägsta graden i den kyrkliga organisationen.

F

Fadder

En fadder, gudfar eller gudmor är ett dopvittne som tar på sig ett särskilt ansvar som förebedjare och kristet föredöme för den som döps. Ursprungligen ingick i fadderskapet också ett uppdrag att gå in som adoptivförälder i händelse av att föräldrarna gick bort eller på annat sätt blev oförmögna att ta hand om det döpta barnet.[källa behövs] När fadderfunktionen infördes på 300-talet var en viktig orsak att kristna martyrers barn behövde tas om hand. Fadderskapet som relation sågs förr som så nära att den utgjorde hinder för äktenskap.[1]

I dag har faddern sin offentliga funktion endast vid dopet, där det är vanligt att faddrarna deltar med textläsning eller bön. Däremot är fadderskapet ett livslångt åtagande, och till påminnelse om detta delas vanligen fadderbrev ut. Faddern ska vara döpt och villig att dela ansvaret för barnets kristna fostran. Tidigare krävdes även att vara konfirmerad vilket numera inte är ett absolut krav men fortfarande rekommenderas.

I överförd betydelse kan ordet fadder beteckna en person som i andra sammanhang, såsom skolor och arbetsplatser, fungerar som guide för någon som är ny i sammanhanget. Se även mentor. Begreppet fadder används även av hjälporganisationer för verksamhet där en givare kopplas ihop med en specifik mottagare, se fadderbarn.

Församlingsföreståndare

Församlingsföreståndare, inom flera svenska samfund benämning på vald andlig ledare i en kristen församling.

I regel är församlingsföreståndaren pastor, men det finns exempel på små församlingar utan anställd pastor där församlingsföreståndaren är en vanlig medlem eller i något fall en diakon. Församlingsföreståndaren väljs vanligtvis på ett årsmöte där alla myndiga församlingsmedlemmar har rösträtt.

Termen förekommer inte i Svenska kyrkan, där motsvarigheten är kyrkoherde.

Församlingspedagog

Församlingspedagog, yrke inom Svenska kyrkan

Utbildningen till församlingspedagog består av flera delar, bl.a. Svenska kyrkans grundkurs, praktik och kursdagar tillsammans med blivande diakoner, kyrkomusiker och präster. Församlingspedagoger behöver också ha en eftergymnasial pedagogisk fackutbildning.

Den sista delen av församlingspedagogutbildningen är en ettårig utbildning som Svenska kyrkan ansvarar för. Den är förlagd till en folkhögskola. Året ger möjlighet att tillsammans med andra pedagoger reflektera över det specifika uppdraget att vara församlingspedagog i Svenska kyrkan. I utbildningsplanen finns ämnen som församlingspedagogik, Svenska kyrkans tro och bekännelse, bibel- och trosfrågor, Svenska kyrkans organisation och arbetssätt, informations- och kommunikationsfrågor, ledarskap, yrkesroll och identitet. Föreläsningar varvas med grupparbeten, projektstudier, seminarier, individuella studier och studiebesök.

Den vanligaste arbetsuppgiften för en församlingspedagog är att följa barn-, ungdoms, konfirmand- och föräldragrupper regelbundet under en längre tid. Att arrangera läger, kurser, seminarier och utbildningar för frivilliga är andra vanliga arbetsuppgifter. Eftersom församlingspedagogen är den i arbetslaget som är professionell pedagog ingår det också i uppdraget att tillsammans med arbetskamrater reflektera över vad människor lär i och av gudstjänsten. Att vara stöd för de förtroendevalda i mötesplanering eller långsiktig planering kan också vara en uppgift för församlingspedagogen.

K

Kanik

Kanik, eller korherre, kallas medlem av domkapitel (i romersk-katolsk eller anglikansk mening) eller av kollegialkapitel.

Reguljärkaniker lever som prästvigda munkar och lyder vanligtvis under den helige Augustinus regel. Deras främsta uppgift är det högtidliga firandet av liturgin, såväl den fulla tidegärden som konventualmässan. Det finns även reguljärkorherrinnor. Korherrar såväl som korherrinor äger rätt att bära rochetten.

Flera romersk-katolska religiösa ordnar antingen hör till korherrarnas familj (till exempel premonstratensorden, även kallade norbertiner) eller står dem nära (dominikanerna, augustineremiterna).

Kantor

Kantor (av latinets cantor, sångare) är i Sverige ett ofta använt begrepp för alla former av kyrkomusiker. I många andra länder och kyrkliga traditioner, avses med kantor ofta körledare och/eller försångare, men bruket kan variera inom en del språkområden. I Sverige torde den ursprungliga betydelsen varit den (se Historik nedan).

Kantor är även benämningen på en av de tre typer av kyrkomusikertjänster som finns i Svenska kyrkan. Kantor kan också avse innehavare av den lägre kyrkomusikerexamen, kantorsexamen, som normalt erhålls efter efter två års eftergymnasiala studier på folkhögskola. På Ersta-Sköndals högskola i Stockholm och Musikhögskolan i Malmö leder kantorsutbildningen också till högskoleexamen i kyrkomusik (120 poäng, 80 enligt det äldre poängsystemet).

På kantorsutbildningen studeras i princip samma grundämnen som på organistutbildningen, den högre kyrkomusikerutbildningen, men antagningskraven på kantorsutbildningen är liksom svårighetsgraden i undervisningen lägre och studietiden är kortare.

För att få ut sin kantorsexamen och därmed bli behörig för kantorstjänst i Svenska kyrkan krävs även att kantorsutbildningen kompletteras med Svenska kyrkans grundkurs, som läses under en termin på folkhögskola.

Många av de som genomgår organistutbildningen på någon av musikhögskolorna har dessförinnan genomgått kantorsutbildning.

I Sverige före reformationen var kantor en präst i en domkyrka som bland annat hade hand om körsången, läsningen och sången i koret (jämför med kantor i synagoga) samt skötsel av bokskåp. Sedermera blev kantor liktydigt med den som såsom försångare ledde församlingssången, innan orgeln tog över den uppgiften; denna uppgift var först främst en lekmannasyssla. År 1881, då sysslan allt oftare hade kommit att vara förenad med klockar- eller organisttjänst, infördes kyrkosångarexamen (kantorsexamen från och med 1930) som krav för innehavare av sådan befattning. Kantor har också använts för att beteckna musiklärare, sångare och musiker i allmänhet.

Historiskt har dagens kantor föregåtts av klockaren, och, så småningom (1958), skol- och kyrkokantorerna. Skolkantorn hade heltidstjänst som vanlig lärare inom den obligatoriska skolans första sex år och dessutom upp till 15 veckotimmar kyrktjänst. Det visade sig rätt snart svårt att få tjänsteinnehavare till dessa tjänster och i början av 2000-talet går de sista skolkantorerna i pension.

Kaplan

Kaplan (tidigare kapellan, dvs kapellpräst, präst i kapellförsamling) var den gamla titeln för kyrkoherdens medhjälpare i Svenska kyrkan. I Finland kallas kyrkoherdens medhjälpare fortfarande kaplan (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland), men motsvaras idag av komminister i Sverige. Titeln kaplan används fortfarande inom Svenska kyrkan och avser en biskops medhjälpare, eller en präst med särskilt ansvar. Det kan till exempel gälla ansvaret för gudstjänstlivet i en bestämd kyrkobyggnad.

I Norge kallas kyrkoherdens medhjälpare kapellan. Utanför Norden har titeln kaplan eller chaplain varierande betydelser, men i de flesta fall syftar den på någon form av hjälppräst eller präst med begränsade, speciella uppgifter, som t.ex. fältpräst, sjukhuspräst eller skolpräst.

Kateket

Kateket, ("undervisare i kristen tro"), är ett gammalt kyrkligt ord.

I Sverige efter reformationen har det varit yrkesbenämning på de präster som från 1777 var anställda vid av Samfundet Pro Fide et Christianismo drivna kateketskolor i Stockholm. Dessa syftade till att ge kristendomsundervisning "dels åt personer över 15 års ålder, vilka icke hava nöjaktig kristendomskunskap, dels åt barn, som, antagna i tjänst på fabriker eller i hantverk, eller av vilka orsaker som helst sakna tillfälle till daglig skolgång". Till lärare vid dessa skolor anställdes yngre präster, som genom kunglig kungörelse erhöll rätt att räkna prästerliga tjänsteår för detta. Kateketinstitutionen avskaffades formellt först på 1960-talet.

Kateket var också yrkesbenämning på de lärare som Svenska Missionssällskapet från 1835 sände till lappmarken för att där bedriva skolundervisning. Skolor upprättades bl.a. i Lappträsk, Mattisudden, Gargnäs och Gafsele och ett barnhem i Ånge.

Klockare

Klockare hade ursprungligen – under medeltiden – till uppgift att vårda kyrkklockorna och ombesörja klockringningen. Klockaren fick senare många andra arbetsuppgifter som biträde till prästerskap och församling. Bland dessa fanns uppgiften som kyrksångare (försångare), kyrkvaktare, skolmästare och biträde vid kyrkoböckernas förande. Man kan säga att han var Kyrkoherdens (prästens) medhjälpare

Komminister

Kontraktsprost

Kontraktsprost är en präst, som utses av stiftets biskop att ha överinseende över och samordna det kyrkliga arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av biskopen delegeras att förrätta visitation, installation av nyvigda präster och diakoner och invigning av kyrkorum.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan. En kyrkoherde har rätt att tillhöra den församling han tjänstgör i.

I pastorat som består av flera församlingar (flerförsamlingspastorat) har oftast kyrkoherden sin tjänst i den största församlingen. I de andra ingående församlingarna tjänstgör då någon annan präst (komminister) i pastoratet.

Kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas domprost.

En ordinarie kyrkoherdetjänst kan sökas av den präst som tjänstgjort minst tre år som präst, är fyllda 30 år och som förklarar sig beredd att tjänstgöra med präster av såväl kvinnligt som manligt kön. För vikariat kortare än tre månader medges undantag från regeln.

Kyrkoherden är arbetsledare för den personal som direkt arbetar med församlingens grundläggande uppgift (att fira gudstjänst, att bedriva undervisning, att utöva diakoni och mission).

Kyrkoherden ansvarar för pastoratets kyrkobokföring, och är därför också oftast arbetsledare för kyrkobokföringspersonal (till exempel kyrkobokföringsassistenter och kyrkoskrivare).

Kyrkoherden har ett samordnings- och tillsynsansvar för all verksamhet i pastoratet, inte bara församlingsverksamheten. Innebörden av detta ansvar är vida omdiskuterat och inte än prövat riktigt fullt ut av Svenska kyrkans överklagandenämnd.

Kyrkoprovins

Kyrkoprovins, kommer från den romerska administrativa termen provins (lat. provi´ncia 'ämbetsområde' ). Kyrkoprovinsen är avsedd som en administrativ mellannivå mellan Patriarken (dvs. påvestolen för romersk-katolska kyrkan) och stiften. Det främsta stiftet i en kyrkoprovins kallas ärkestift och leds av en ärkebiskop. I den tidiga kyrkan kallades en kyrkoprovins för Metropolis (grek. meter, ’moder’ & polis ’stad’), biskopen i provinshuvudstaden kallades för metropolit.[1]

Kyrkoprovinser finns i romersk-katolska kyrkan där provinsen ofta utgörs av en stat, men även den anglikanska kyrkogemenskapen har kyrkoprovinser och ortodoxa kyrkor som har ärkebiskopsdömen och metropolitdömen.

De första kyrkoprovinserna fick sin fasta form i det östromerska riket. Kyrkans första och viktigaste centra var:

Jerusalem för Palestina, men den äldsta församlingen förlorade sin funktion som moderkyrka efter Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.

Antiokia vid Orontes för Syrien, Efesos och den asiatiska provinsen.

Alexandria för Egypten.

Rom för Italien.

Dessa fungerade som moderkyrkor ("metro"politan) som missionärer skickades ut ifrån. Från den andra hälften av 100-talet började biskopar inom dessa geografiska områden kalla till rådslag och viktiga möten i s.k. synoder. Under 200-talet började biskopen i provinshuvudstaden få en högre status bland ledarna för en synod och han kallades för metropolit.

Under det första konciliet i Nicaea år 325 var metropolitens ställning självklar inom kyrkomötet och Kejsar Konstantin befäste metropolitens rätt över andra biskopar, stift och provinser. Enligt östromersk (ortodox) kanonisk lag som stadfästes vid konciliet i Antiokia år 341, sammanföll de civila provinserna och stiften med kyrkliga provinser under ledning av metropoliten (d.v.s. biskopen i den provinsiella huvudstaden), på så sätt fick den östromerska kyrkan tidigt en enhetlig administration. Man tog även över bysantinska titlar och en kyrkoprovins kom att kallas för Eparki (grek. eparkia 'att styra över något') och biskopen kallades Epark.[2]

Utvecklingen i romarrikets västra del tog längre tid, först var det biskopen av Karthago som blev erkänd som stiftet Nordafrikas överhuvud och metropolit, sedan började metropoliter dyka upp i andra provinser som Gallien, Spanien och sist Italien, fast den kyrkliga administrativa indelningen stämde inte alltid överens med den civila administrationen. Först runt 500-talet då kyrkan tog över den civila administrationen vid Västroms undergång, fick västromerska kyrkan fick en enhetlig administration för provinser och stift. Under det karolingiska riket omorganiserades provinserna något men har sen dess bestått till sin nuvarande form inom den Katolska kyrkan.

Den slutliga brytningen mellan den östliga ortodoxin från den västliga katolicismen kom med den stora schismen 1054 då kyrkan splittrades i två kyrkoorganisationer. I öst behöll många av kyrkoprovinserna sina områden och kyrkocentra trots att de hamnade under islamiskt furstestyre.

Under missionstiden kämpade påvemakten mot kejsarmakten om kontroll över kyrkan. Norden låg under ärkebiskopssätet i Bremen som stod på den tysk-romerske kejsarens sida. Påvestolen som gick segrande ur investiturstriden lät först grunda kyrkoprovinsen Norden med Lund som ärkesäte 1104. Norge blev egen kyrkoprovins 1154 med Nidaros som ärkestift och 1164 enades man i Sverige efter en lång maktkamp mellan Svear och Götar om att göra Uppsala stift till ärkestift med gamla Uppsala som ärkesäte. Det nya ärkestiftet stod dock under ärkebiskopens i Lund överinseende. Stefan från Alvastra kloster vigdes till ämbetet i Sens av Lunds landsflyktige ärkebiskop Eskil i närvaro av påven Alexander III

Under reformationen bröt sig de nordiska länderna loss från Påvestolen och blev nationella kyrkor med fursten som kyrkans överhuvud enligt Luthers tvåregementslära. Sverige var det första land som blev protestantiskt genom Reformationsriksdagen i Västerås, 1527. Därmed upphörde de nordiska länderna att vara romerskt-katolska kyrkoprovinser men i Sverige-Finland behöll man ärkebiskopens funktion i motsatts till Danmark-Norge som saknar ärkestift.

England genomgick flera stridigheter mellan protestantism och katolicism under reformationen och den anglikanska kyrkan har till en ännu högre grad än Svenska kyrkan behållit den romersk-katolska yttre formen fast kyrkans teologi är influerad av den reformerta kyrkan. Man har två ärkestift, York och Canterbury och flera kyrkoprovinser med titeln metropolit, både inom Storbritannien och 38 provinser i den anglikanska kyrkogemenskapen.

Kyrkvärd

Kyrkvärd, person som är utsedd för att hjälpa till vid kristna gudstjänster, vanligtvis med att hälsa välkommen, dela ut sång-/psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.

Inom Svenska kyrkan har uppdraget som kyrkvärd i långa tider ansetts som det förnämsta av lekmannauppdragen och en viktig symbolföreteelse för den dubbla ansvarslinjen. Enligt kyrkoordningen klassas inte uppdraget som ett vanligt förtroendeuppdrag, utan det finns särskilda bestämmelser om vem som får utses. Kyrkvärdar utses av församlingens kyrkoråd.

För att kunna utses till kyrkvärd skall man vara döpt medlem i Svenska kyrkan och ha rösträtt vid direkta kyrkliga val. (Rösträttsåldern för direkta kyrkliga val är 16 år.) Den utsedde måste vara boende i församlingen han/hon tjänstgör i.

Minst två kyrkvärdar ska utses bland kyrkorådets ordinarie ledamöter eller ersättare, i syfte att garantera ett personsamband mellan församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen.

Förutom medverkan vid själva gudstjänsten ansvarar kyrkvärdarna för redovisningen av den upptagna kollekten. En av församlingens utsedda kyrkvärdar utses även att, jämte kyrkoherden (eller den präst i församlingen som kyrkoherden utser), ansvara för förteckningen över kyrkans inventarier.

Kyrkvärdar utses per mandatperiod, och nya kyrkvärdar måste utses av det nytillträdda kyrkorådet. Med största sannolikhet görs inte detta i alla församlingar, trots kyrkoordningens bestämmelser.

L

Lovsångsledare

Lovsångsledare är en tjänst inom den moderna kristna kyrkan. Lovsångsledaren är en musiker eller sångare som leder församlingen i lovsång och tillbedjan. Hans eller hennes uppgift är att, tillsammans med lovsångsteamet, hjälpa och uppmuntra församlingen att tillbe och fördjupa sin relation med Gud.

Lovsångsledare är ett ganska nytt begrepp som har kommit sedan 80-talet med den ökade lovsångskulturen i kyrkan. Särskilt sedan millennieskiftet har rörelsen avancerat och var och varannan frikyrkoförsamling har idag ett lovsångsteam. Det är inte känt vem som anses vara den första svenska lovsångsledaren.

Bibliska förebilder anses vara de gammaltestamentliga personerna Mirjam och Kung David

M

Metropolit

En metropolit är en kyrklig ledare inom de ortodoxa, katolska och anglikanska kyrkorna.

Ministrant

Ministrant är en kyrkotjänare som biträder prästen vid en gudstjänst.

Missionsföreståndare

Missionsföreståndare är titeln på den högst uppsatte tjänstemannen i många svenska folkrörelsekyrkor och missionsorganisationer, och motsvarar ärkebiskop i episkopala kyrkor.

Monsignore

Monsignore (italienska ’min herre’) är inom romersk-katolska kyrkan en honorärtitel som tilldelas särskilt förtjänta präster. Titeln förkortas msgr eller mons. (på franska mgr). På franska tituleras biskopar med denna titel, varför missförstånd lätt kan uppstå. På svenska, tyska eller engelska tilltalas emellertid biskopar med biskop (motsv.) eller Ers Högvördighet (motsv.).

Såväl monsignorens kaftan för stadsbruk som hans kordräkt lånar drag från biskopens dräkt, vanligtvis olika lila inslag. Biskopens pektoralkors, violetta biretta samt rochetten är däremot förbehållna biskopar. Monsignorer saknar vanligtvis varje form av jurisdiktion.

N

Nattvardstjänare

Nattvardstjänare, person utsedd att dela ut bröd och vin vid ett kristet nattvardsfirande.

Många församlingar utser en grupp nattvardstjänare vid sitt årsmöte, men det är också möjligt att tjänstgöra som nattvardstjänare vid ett enskilt tillfälle.

Novis

Novis kallas den som förbereder sig för inträde i ett kloster eller annan kyrklig orden för att introduceras i ordenslivet och pröva sin kallelse som munk eller nunna. Noviserna brukar stå under uppsikt av en novismästare eller novismästarinna.

Den som blir novis har först genomgått en första tid i klostret som postulant och blir iklädd ordensdräkten i samband med upptagningen som novis. Efter genomgången prövning upptas novisen i klostrets fulla gemenskap genom att avge ordenslöftena.

P

Pastor

Pastor (latin för herde) är en ämbetstitel för en präst eller predikant inom flera frikyrkor. I Svenska kyrkan används titeln ibland som synonym till kyrkoherde och informellt om präster i allmänhet. Kraven på formell teologisk utbildning liksom formerna för ordination varierar mellan olika trossamfund.

Pastor loci

Pastor loci användes förr som tjänstetitel för tjänstgörande kyrkoherde, dvs den präst som för tillfället innehade pastorsämbetet i en församling i Svenska kyrkan. Var vanlig som titel under prästens namnteckning på flyttningsbevis, födelsebevis m.m.

Pastorsadjunkt

Pastorsadjunkt är den första tjänsten en nyvigd präst får. Under denna tid (som varar i 12-18 månader) har prästen handledning av en mer erfaren kollega. Denna tjänst inrättas av stiftet i en av biskopen vald församling, så kallad missivförsamling. När tjänsten är fullgjord är pastorsadjunkten fri att söka utlysta tjänster som komminister, kontraktsadjunkt eller stiftsadjunkt inom hela Svenska kyrkan.

Patriark (kyrkligt ämbete)

Patriark, biskoplig hederstitel (bundet till vissa biskopsstolar) av varierande ställning, i antingen romersk-katolska, österländskt- eller ortientaliskt-ortodoxa kyrkor.

Namnet patriark förekommer under 300-talet som hedersnamn för biskopar. Det fick dock småningom en begränsad betydelse. Bredvid de tre exarker (i Rom, Alexandria, Antiochia), som första konciliet i Nicaea 325 tillerkänt supremati över större kyrkoområden, erhöll Konstantinopels biskop på andra ekumeniska mötet i Konstantinopel 381 en särskild ställning som faktisk exark.

En liknande övermetropolitställning vann småningom Jerusalems biskop genom den naturliga vördnaden för staden (officiellt erkänd på konciliet i Chalcedon 451). Dessa fem höjde sig i rang över andra liknande exarker (Efesos, Caesarea, Heraklea) och började kalla sig patriarker (utom Rom, där papa i stället växte fram som särtitel). Under Justinianus I fick de officiellt erkännande med verklig jurisdiktionsrätt, synodledning etc. över var sin del av kyrkan (patriarkat). Då schismen mellan Rom och Bysans inträdde och påvedömet fick ledningen av hela västerns kyrka, fick patriarkinstitutionen en betydligt mer framträdande roll i öst än i väst.

Idag i Väst [redigera]

Den romersk-katolska kyrkan har egna latinska biskopar i Alexandria, Antiochia, Konstantinopel och Jerusalem, vilka alla bär titeln patriark. Bortsett från dessa finns även biskopsstolar i väst som bär titeln patriark, varav den äldsta är Venedig som fick denna värdighet 1451. Vidare finns även patriarksäten i Västindien (1517), Lissabon (1711) och Ostindien (1886). Någon självständig status har dock inte patriarkerna i väst, och de har alltid ansetts vara underställda patriarken av Rom, det vill säga påven. De högsta ledarna i de med Rom unionerade kyrkorna bär även titeln patriark (eller katholikos) och har en struktur som är identiskt med de ortientaliskt ortodoxa; fast de står under påvens jurisdiktion.

Idag i Öst [redigera]

Inom den östortodoxa kyrkan finns först de fyra patriarksätena i Konstantinopel, Antiochia, Alexandria och Jerusalem, varav patriarken i Konstantinopel bär titeln ekumenisk-patriark. Till skillnad från i väst är inte de övriga patriarkerna underställda den ekumeniska, utan denne står som den främsta bland likar. Precis som i väst har man sedan medeltiden gett en rad nationella biskopar patriarkvärdighet, varav den första var Bulgarien 927. Sedan dess har även Georgien (1010, med titeln katholikos-patriark), Serbien (1379), Ryssland (1589), Rumänien (1885) tillkommit. Dessa patriarker är inte underställda varandra utan är helt självstyrande, och har samma värdighet som de andra "äldre" patriarkaten.

Även de Orientaliskt ortodoxa kyrkorna har patriarker:

Koptisk-ortodoxa kyrkan: påven och patriarken av Alexandria

Syrisk-ortodoxa kyrkan: Patriarken av Antiochia

Armeniska apostoliska kyrkan: fyra patriarker

Indiskortodoxa kyrkan: catholicos-patriark av östern

Etiopisk-ortodoxa kyrkan: Patriarken av hela Etiopien, tituleras abúna[1]

Eritreansk-ortodoxa kyrkan: Patriarken över hela Eritrea

De nestorianska kyrkorna har en patriark av Jerusalem och en Catholicos Patriark av Babylon.

Predikant

Predikant kallas den som håller en predikan.

Benämningen avser vanligtvis den som vid ett enskilt tillfälle skall stå för predikan, och kan då gälla såväl en präst eller pastor som en lekman. Den kan också användas om någon som vid återkommande tillfällen predikar, antingen om en präst/pastor för att antyda att detta är personens huvudsakliga uppgift, eller om någon som brukar predika utan att vara präst eller pastor.

Inom lågkyrkliga rörelser (t.ex. Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) har predikant sedan mitten av 1800-talet varit en yrkestitel för anställda män med huvuduppgift att predika.

Primas (biskop)

Primas (latin, plural primates, ’förnäm’, ’en av de främsta’) eller Primae sedis episcopus kallas den till rangen främste bland en kyrkoprovins biskopar.

Inom den engelska episkopalkyrkan intar ärkebiskopen av Canterbury främsta rummet och är hela Englands primas (primate of all England). Den danska kyrkans till rangen främste är Själlands biskop. I Norge betecknas Oslos biskop som primas.

Efter den svenska kyrkoprovinsens upprättande 1164 behöll Lunds ärkebiskop primatet över denna; hela medeltiden igenom strävade ärkebiskopsstolen i Uppsala att lösgöra sig från det lundensiska primatet, som från 1300-talet blev föga mer än titeln. Sedan 1531 är Uppsala ärkebiskop den svenska evangeliska kyrkans primas. Biskopen i Rom, det vill säga påven, gör anspråk på primatet över hela kristenheten.

Prior

Prior (lat. den främre), föreståndare i den första munkorden, benediktinorden, ursprungligen benämningen på föreståndaren för ett filialkloster, som subordinerade under huvudklostrets föreståndare, abboten; sedermera också namn på andre föreståndaren i ett större huvudkloster. I vissa andra ordnar, till exempel dominikanorden, kallades klostrets förste föreståndare prior, varför namnet där blev liktydigt med abbot. I nunneklostren motsvarade titeln priorinna titeln prior i munkklostren. Priorernas och priorinnornas ämbete kallades priorat, vilket inom johannitorden dessutom är namnet på en s.k. klosterprovins.

Prost

Prost är inom Svenska kyrkan en hederstitel som biskopen kan tilldela förtjänta präster. Den fullständiga titeln är prost honoris causa (latin).

Präst

Präst är en person med auktoritet att leda religiösa ceremonier samt fungera som förmedlare mellan människa och gud. Prästen kan frambära folkets böner och offer till gudarna.

Präster finns i flera olika religioner, bland annat i kristendom, hinduism och shintoism. De saknas dock inom bahá'í och islam, även om exempelvis imamer och mullor har delvis motsvarande roll. I modern judendom är en rabbi formellt en rättslärd och lärare, men har i praktiken fått en roll som påminner om en prästs. Prästkasten, kohanim, har en symbolisk funktion vid vissa högtider.

Inom kristendomen används begreppet präst på flera sätt. Å ena sidan är alla kristna präster i kraft av det allmänna prästadömet, då de har rätt att själva framföra sina böner till Gud utan någon förmedlare. Å andra sidan är Jesus ur ett perspektiv den ende prästen, eller översteprästen, som framburit det fullständiga offret som gjort alla andra offer onödiga, nämligen sig själv (Hebr 2:17, 4:14-5:10).

I Nya Testamentet omnämns presbyter (äldste) och hiereus (offerpräst, syftar bl.a. på Gamla Testamentets judiska prästerskap). Hiereus används enbart om Jesus, medan presbyter är en beteckning på dåtidens församlingsledare. Vartefter kyrkan växer och sprids kring Medelhavet konsolideras kyrkans organisation och ledarskap. Det kom att innebära att flera funktioner delegeras från biskopen till presbyterna och på 300-talet börjar man på vissa håll i samband med detta använda ordet präst i stället för presbyter.

Under medeltiden kom prästen allt mer att ses som en offerpräst då han frambar mässans offer, och man gjorde inte så stor skillnad mellan biskop och präst, biskop blev snarare en variant av prästämbetet, och det förekom att påven gav dispenser till präster att förrätta ordinationer. Mässoffret kom att bli en stridsfråga under reformationen. Reformatorerna ansåg att prästens viktigaste uppgift var att predika och undervisa, samtidigt som man avvisade nattvardens karaktär av offer. Jesus hade, menade man, burit fram det slutgiltiga offret, och inga offer får ske efter detta. Häri låg en dogmatisk konflikt gentemot den Romersk-katolska kyrkan för vilken mässoffret är omistligt, dock kan det ifrågasättas om reformatorernas beskrivning av den katolska mässoffersläran verkligen överensstämde med verkligheten. I den ortodoxa kyrkans tradition finns tanken att varje människa är en präst, nämligen skapelsens präst. Människan är förmedlare mellan Skaparen och själva skapelsen. Varje människa har därför uppdraget att tjäna allt levande och att lovsjunga Gud.

I Svenska kyrkan är prästen den som utför dop och konfirmation, vigsel och begravning. Prästen leder gudstjänster och tar emot förtroenden under tystnadsplikt, bikt.

Påve

För koptisk-ortodoxa patriarken av Alexandria, se Påve och patriark av Alexandria, för patriarken av Ortodoxa kyrkan av Alexandria, se Grekisk-ortodox patriark av Alexandria

Påven är suverän furste i Vatikanstaten och är som sådan representerad i FN. Heliga stolen, som påvedömet benämns i diplomatiska sammanhang, har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige, sedan 1982. Den påvliga administrationen handhas av kurian. Den nuvarande påven heter Benedictus XVI och har innehaft sitt ämbete sedan den 19 april 2005.

Perugino – "Kristus överlämnar himmelrikets nycklar till Petrus" (1481-1482), fresk i Sixtinska kapelletEnligt kyrklig tradition skall aposteln Petrus ha lett kyrkan i Rom tillsammans med Paulus, och båda skall ha lidit martyrdöden under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr. Redan under de första århundradena hade den romerska kyrkan en ledande ställning, och man vände sig till påven för att få hjälp att avgöra kyrkliga och teologiska tvister. Vid första konciliet i Nicaea 325 beslutades det att påven skulle vara högst i kyrkans hierarki, över patriarkerna, varför bland annat påven Leo I hade det avgörande ordet vid konciliet i Chalcedon 451. I den romerska rikskyrkan betraktades påven som ärkepatriarken, och han erkänns ännu idag av de ortodoxa kyrkorna som den främste av patriarkerna, fastän de befinner sig i schism med honom.

Att påven fick en så ökad maktställning berodde på förhållandena efter det romerska rikets delning år 395. I öster förenade den bysantinske kejsaren både den politiska och kyrkliga makten (se caesareopapism), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem. I väster fanns ingen kejsare efter Västroms fall år 476, och istället fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret. I en konstitution från år 445 bekräftar kejsar Valentinianus III den romerske biskopens primat.[1] När germanfolken kristnades och det medeltida västerlandet växte fram, var påven det sammanhållande bandet och den moraliska auktoriteten under tider av politisk splittring.

Genom att det skapades ett västerländskt kejsardöme under Karl den store (krönt till kejsare av påven år 800) fick påven en central politisk betydelse. Genom grundandet av Kyrkostaten år 756 blev påven även världslig furste men samtidigt länstagare åt kejsaren. Också under de ottonska kejsarna på 900-talet var påve och kejsare sammanknutna i ett förhållande som långt ifrån alltid var harmoniskt, se bland annat gregorianska reformen och investiturstriden. Under påvarna Innocentius III (1198-1216) och Bonifatius VIII (1294-1303) stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet följde "påvarnas babyloniska fångenskap" i Avignon och därefter den stora schismen, som bådadera innebar en nedgång för påvemakten. Krisen kunde bara övervinnas till priset av konciliarismen under Konstanzkonciliet.

Den växande kritiken mot påvestolens hushållning och särskilt mot renässanspåvarnas slöseri, bidrog till 1500-talets reformation, där påven, i protestantisk propaganda, ofta framställdes som antikrist. Genom tridentinska mötet (1545-1563) fastställdes på nytt påvens ställning som kyrkans obestridde ledare, något som slutligen fick sin bekräftelse vid Första Vatikankonciliet 1869-1870 och läran om påvens ofelbarhet och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret för kyrkans lära och styrelse i hans hand. Denna påvliga möjlighet att fastslå en dogm utan ett koncilium, utan bara med en påvlig synod, har i historien bara använts två gånger, 1854 under Pius IX Immaculata conceptio, och 1950 under Pius XII Mariae Assumptio. Medan konciliet pågick intogs Rom av italienska trupper, och Kyrkostaten uppgick i det nya Italien. Sedan påven varit "fånge i Vatikanen" under nära 60 år, upprättades Vatikanstaten genom Lateranfördraget 1929.

Vid Andra Vatikankonciliet 1962-1965 betonades biskoparnas gemensamma ansvar för kyrkan på ett sätt som bröt men inte upphävde föregående århundradens påvliga centralisering. Under Johannes Paulus II har påven långt mer än tidigare blivit en massmedial gestalt.

Varje påve väljs av en särskild valkorporation, kardinalkollegiet, som då sammanträder i Sixtinska kapellet till en konklav. Den som väljs till påve behöver inte själv vara kardinal, men i praktiken är detta alltid fallet. Vilken katolsk man som helst kan dock väljas. I de få fall då en icke-biskop väljs, måste denne vigas till biskop innan han kröns till påve.

Fram till 1963 kröntes påven med den tredelade tiaran Triregnum, enligt en över tusen år gammal rit som symboliskt utropade påven till bland annat härskare över världen. Spekulationer om varför denna rit avslutades inbegriper såväl frimurare som den mytiska Illuminati-orden.

S

Series Pastorum

En Series Pastorum är en lista över de präster som tjänstgjort genom tiderna i en församling. Den kan läsas i vissa kyrkböcker men ofta även på en tavla i församlingens kyrka. Vanligen medtas bara den präst som har den högsta befattningen i församlingen (tjänstgörande kyrkoherde eller komminister) så församlingens övriga präster får man söka i andra källor.

Subdiakon

Vigningen till subdiakon är en del av prästvigningens sakrament. Subdiakoner förekommer i såväl romersk-katolska kyrkan som de ortodoxa kyrkorna. Prästvigningens sakrament innehåller flera steg. Man talar om å ena sidan lägre vigningar (vigning till portvakt, lektor, exorcist och akolyt), och å andra sidan högre vigningar (subdiakon-, diakon- respektive prästvigning). Enligt katolsk och ortodox teologi inrättades prästvigningen samtidigt med mässoffret, på skärtorsdagsaftonen. Prästvigda och diakoner finns omvittnade i Apostlagärningarna. Övriga vigningar tillkom på kyrkans auktoritet redan före 300-talet.

I den latinska riten gavs de olika vigningarna vanligtvis i en följd under prästkandidatens sexåriga utbildning (se prästseminarium), vilken utmynnade i själva prästvigningen. 1972 avskaffade Paulus VI alla lägre vigningar samt subdiakonatet inom den nya romerska riten. Samtidigt kvarlever samtliga äldre vigningar inom ramen för de klerikalinstitut och religiösa ordnar som fasthåller vid den klassiska latinska liturgin, den så kallade tridentinska riten. I de östliga riterna, såväl i de unierade kyrkorna som i de ortodoxa kyrkorna, har den traditionella ordningen bevarats.

Superintendent

Titeln superintendent användes i Sverige i nya stift (kyrkligt förvaltningsområde) som upprättades efter reformationen och som kallades superintendentia. Till superintendenturen hörde således en del av de uppgifter som normalt hör till biskopämbetet. Ett skäl till att kungamakten ogillade termen biskop kan ha varit att biskoparna före reformationen innehade en betydande politisk makt. Dessutom ansågs termen superintendent av vissa lutheraner som mindre katolskt influerad än termen biskop.

I Sverige har följande stift haft superintendenter som chef (varit superintendentia):

Kalmar stift (1603–1678),

Göteborgs stift (1620–1665),

Visby stift (1645–1772),

Mariestads stift (senare Karlstad) (1583–1647),

Karlstads stift (1647–1772),

Härnösands stift (1647–1772).

Även Lunds stift hade superintendenter (1537–1637), men tillhörde under perioden Danmark.

Dessutom fanns förr, i de under Sverige lydande provinserna på andra sidan Östersjön under den svenska tiden, samma titel. Angående östersjöprovinserna, ställdes kyrkorna i Livland 1622 under en superintendent (från 1678 kallad generalsuperintendent), medan kyrkliga styresmän med samma benämning tillsattes i Ingermanland 1641 och på Ösel 1650. I Estland kallades stiftschefen endast en kortare tid (1622?–1638) superintendent. Riga och Reval hade egna stadssuperintendenter

Genom att stiften blev fler och genom att ärkebiskopens ämbete inskränktes på grund av att han inte vigde alla stiftschefer kunde kungarna lättare hålla kyrkan i schack. Gustav Vasas kyrkominister Georg Norman (som även själv titulerades superintendent eller superattendent) ville egentligen gå ännu längre genom att ersätta biskoparna med så kallade ordinarier, dessa skulle bli betydligt fler än biskoparna, men detta misslyckades.

I vissa protestantiska länder används titeln superintendent fortfarande, till exempel i några av de tyska landskyrkorna.

V

Veniat

Veniat kallas en person som av kyrkoherde eller biskop fått venia (fullständig benämning venia concionandi), ett specialtillstånd som ger icke-prästvigda rätt att predika vid gudstjänst i Svenska kyrkan.

Vice pastor

Vice pastor är en benämning på den präst som tillförordnats som vikarie för kyrkoherden i ett pastorat.

I Svenska kyrkan upphörde bruket av denna titel i och med kyrkoordningen 2000.

Vördig

Vördig var epitet som förr användes till präster av lägre rang, medan kyrkoherdar och domproster kallades för ärevördig eller högärevördig och biskopar högvördig.

Ä

Äldste

Äldste är en kyrklig titel som innehas av personer i församlingens andliga ledning.Grundtextens hebreiska ord för äldste är zaken, som egentligen betecknar en vuxen man med skägg. Motsvarande grekiska ord är presbýteros, ordagrant: äldre (komparativ av présbys, gammal)

Begreppet används både i gammaltestamentlig och judisk tradition men också i nytestamentlig och kristen. Den grekiska grundtexten har två betydelser, presbýteros, som avser personlighet och karaktär, och Episkopos, som betecknar församlingsföreståndarens ämbete.

De äldstes uppgifter uttrycks med olika ord: föreståndare, Apg 20:28; församlingsföreståndare, 1 Tim 3:2, herdar för Guds församling, Apg 20:28; 1 Pet 5:2; Guds förvaltare, Tit 1:7.

Ärkebiskop

Katolska kyrkan [redigera]

Inom romersk-katolska kyrkan är en ärkebiskop den ledande biskopen i en kyrkoprovins, underställd kardinalerna och påven. Vissa ärkebiskopar är också primas.

Ärkebiskopsämbetet inrättades vid första konciliet i Nicaea 325. Detta föranledddes av att stiften hade blivit många och i vissa fall stora (även om de med dagens mått mätt var relativt begränsade i omfång). En ärkebiskop är en biskop som är primus inter pares (främst bland dem av samma rang) och saknar jurisdiktion över de andra biskoparna. I den östra kyrkan används titeln metropolit. Detta arrangemang speglas av ordningen mellan patriarkerna, som är huvudena för lokala, självständiga kyrkor i gemenskap med varandra. Bland patriarkerna är det biskopen av Rom, påven, som är primus inter pares. Detta är fortfarande Östkyrkans inställning till påvedömet. I princip finns det inget högre ämbete än biskopens inom den kristna kyrkan.

Engelska kyrkan har två provinser med varsin ärkebiskop, en i York och en i Canterbury. Den senare är den anglikanska kyrkogemenskapens främste biskop.

Svenska kyrkan har en ärkebiskop i Uppsala som varit ärkebiskopssäte sedan 1164. Ärkebiskopen är Svenska kyrkans högste ledare nationellt och internationellt. Uppgifterna sedan reformationen består bland annat i att viga nya biskopar, vilket sker i Uppsala domkyrka, att vara ordförande i Kyrkostyrelsen, Kyrkomötets läronämnd och domkapitlet, ha biskoplig tillsyn över Uppsala, Sigtuna samt Enköpings kontrakt, och leda de årliga prostmötena samt biskopsmötet. [1]. 2006 blev Anders Wejryd ärkebiskop i Svenska kyrkan.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har sin ärkebiskop i Åbo, Nuvarande ärkebiskop är Jukka Paarma [2].

Estniska evangelisk-lutherska kyrkan har sin ärkebiskop i Tallinn. Nuvarande ärkebiskop är Andres Pöder.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland har en ärkebiskop i Riga. Nuvarande ärkebiskop är Janis Vanags.

De lutherska kyrkorna i Norge och Danmark använder inte benämningen ärkebiskop men biskopen av Köpenhamn och Oslo har en jämförbar ställning med ärkebiskopen i Sverige och Finland.

Ö

Överhovpredikant