XVI:26465 Vialm

Blev högst 58 år.

Barn med ?

Noteringar

Ättesagan från Åhrbyn
Långt borta i tiden, så långt tillbaka i tiden, att det ej kan mätas med vår tid , bodde det i landet. De voro starka män och mäktiga. De det rörde vid eller togo på, det ägde de. De voro goda. De dödade ej gärna. Människor och djur trivdes med dem. De åto ej kjött. Deras vilja var god och deras hår hade solen och guldets färg. Om de måste döma, då dog den som var dömd med det att (de endast) sågo på homom. Vapen ville de ej bruka annat än av tvång, men om så skedde, då kunde ingen, människa eller djur, motstå dem. Onda läror uppkommo. Det var offer av djur och blod, även blod av människor. Solens söner ville dom ej (voro däremot), men lärorna spredos. Det blev en mycket svår tid. Många av solens söner dogo. Då blev där kamp och strid, man mot man, stam mot stam, by mot by, gård mot gård. Solens män foro nu åt skilda håll. Den som var den äldste som ägde makten, sagorna och märket, for norrut. Där bodde han och de som följde honom på öar, och de levde mest av fisk. De korn, som de förde med sig, gav ej skörd nog på öarna (men fisk hade de nog av). De levde där länge. Tiden (den) kunde ej räknas i år. Detta är den första sagan.

Det här är kanske vad som hände innan dom Isländska berättelserna tog vid. Islänningar är ättlingar till dom som med tiden antog onda läror. Det är inte säkert att Norrs väg var så blodig. Jag har en teori här under länken om ett religionsskifte och guden Ull

[Sagan är så dunkel i Hallströms sagesmans minne, att endast ett och annat uttryck finnes kvar samt ett virrigt intryck av sagans mening] Något byggdes över med dubbla varv stockar------masken fräter-----och så kom en liten fågel som krafsade (Är det du och jag som läser detta kanske?) -----och så blev det (som var dolt) fritt och började växa. Detta skulle betyda så mycket som att människorna försöka hindra solens makt, men det går ej. Förr eller senare måste den komma till sin rätt

Hit kom varje år ett följe av män. De seglade med sitt skepp genom viken, norr om där Råne nu är. Forsarna (vid Råne) funnos ej då. De färdades med sitt skepp och lade det vid en ö, där nu Böle ligger. Där höllo (hade) de hus över sommaren och därav kommer namnet. (I Heimskringla står det om snö den gamle att Vanland tog vinterviste i Finland kanske vistades kungen snös männ här uppe på sommaren i alla fall med tiden. Hallströms kommentarer är att dom kommit från svenska kusten någonstans men Gotland och finska kusten behöver inte uteslutas som exilområde) De fiskade och togo skinn av vattendjur i älven. Så hade skett i många hundra år. Då hände en gång något obeskrivligt förskräckligt i en fors. Män voro nära att dö, men än bruten åhr (åra) gav dem räddning. En man blev därav så sjuk, att de övriga sågo honom döende, när det måste resa hem på hösten, Det var den mannen, som hade bärgat dem. De lämnade nu honom kvar för att dö. Hans guld och koppar samt hans märke tog de och lämnade honom någon föda samt ett järn att bruka mot björn och ulv (varg). Sedan foro det. Därförut hade de ej sett att någon människa levde i trakten. Men mannen dog ej (han blev frisk). Födan tog slut. Han försökte då fiska men Rana var hämdgirig, då han med åran tagit det den ville ha, och gav honom ingen fisk. Kölden blev hård, isen tjock, och mycke snö kom ner. Utan framgång sökte han föda. Men skogens alla fåglar följde honom och många andra djur följde honom (nära) och frestade honom att döda för att få något att äta. Han ville dock ej utan sökte föda många dagar, men fann ingen, ej ens bär under snön fann han. Till sist, när hans krafter voro slut, Kastade han järnet bakom sig in bland fåglarna utan att se. Då han tog upp det, låg en fågel död vid det, Den tog han och åt, sedan den varit i eld. Det var det första kött en solens son ätit. Den fågel han åt var en Järpe, som då var större än nu. Därför att detta skedde, skall järpen bli mindre till antal och storlek i allan tid. Detta är tredje sagan.

När mannen som dödat järpen, ätit denna, blev han frisk. Han kände att hans makt var kvar, Fast han ätit kött och märket var borta. Han vilade i huset, som de hade där i Böle och då han vaknade såg han rök. Han gick till det ställe, där röken syntes, och fann där en stam som var lappar. De voro sjuka och hade flytt undan solen för sjukdomen. Han kunde bota dem och gjorde dem friska. De hade renar med sig och gåvo honom kött, men då tog han det ej. Ost och frusen fisk fick han dock, så att han levde. Det uppstod vänskap mellan dem. Han tillät dem att fara och vara i fjällen och innan de före våren foro, anvisade han dem vägen dit (där de finge bo). Han blev ensam. Med don (vånor) som hans följe lämnat, fiskade han och tog så mycke lax och sik, att då hans följe kom om våren, Kunde skeppet genast lastas. Då reste han med. Då han kom åter, hade han tagit sitt märke tillbaka, och i skeppet hade han kvinnor och boskap, samt stannade sedan. Han byggde sin gård där han använt åran till räddning. Stället kallade han Åhrbyn. Detta är fjärde sagan

[sagan är dunkel i erinringen, men innehållet uppgavs vara följande.] Sagan handlar om hur mannen sökte sig gårdsplats. Han gick i land vid Böle-----kastade sitt spjut----sökte den och kastade igen----tills han till slut kom till ett träd. Där försökte han med märket, men det tog ej. Då hugg han ner trädet och fortsatte igen. Efter flera försök sprang de upp eld vid ett träd. Han gick in i elden, men hans följe måste vända undan. Där byggde han.

Mannen, som byggde Åhrbyn, och hans efterkommande födde många söner, som spredo sig till och bodde vid fiskeplatserna vitt omkring. Men den som ägde makten och märket bodde alltid på gården. Nu hände sig, att en tvist uppkom med dem, som de lämnat på öarna och i Ume, om rätten att fiska i (vissa av) älvarna. Då foro det mot varandra och möttes med många storskepp i en vik. Men de kämpade icke. De gingo iland i endräkt, upp på en höjd, som var bränd så att där ingen skog var. Där höllo de rätt (höllo de solating, talade med varandra) från det solen syntes till och till den skymdes. Då voro de eniga. De reste två högar av sten. Mellan dem är skelet (skillnaden). Därav heter stället Skellet (Skelefteå). Den norra högen blev större. De som bodde norr därom voro starkare att bära. De skiljdes som vänner. Då de skedde, bodde ingen norr om skelet som ej var släkt med dem, som ägde märket utom lapparnas stammar, som de ägde, och några finnar, som de gjort tama och hade bland boskapen i gårdarna. Detta är sjätte sagan

Intressant att notera är att Hakkorset är en gammal Solsymbol nazisterna missbrukat. Många betydelsefulla gårdar i äldre byar runt Bottenvikskusten har haft ett hakkors som bomärke. Det förekom också hakkors liknande varianter särskilt i Åhrbyn i flera gårdar.

En ung kvinna ur en av gårdarna och en ung kvinna av Lapparnas stam, som hade stannat för att tjäna och lära voro i skogen. Då hördes lockande toner ur skogen. Lappflickan sade: det är din vän, som sjunger. Den ljusa mön sa: han hörs annars. Det kanske är din vän? Då sade Lappflickan. Jag går för att möta honom. Hon gick och blev borta. Den ljusa mön oroades (hade ej ro) och gick för att söka henne. Då fann hon henne tagen och slagen av en vild främmande man, som var där och även ville taga henne. Hon var stark och snabb. Hon slog hans öga i blod och sprang ej till bodan (Där kvinnor voro) utan hem till gården, två långa mil. Då följde männen henne, och de såg den döda och spåren. De följde spåren och andra dagen funno de mannen. De tog bort hans vapen och bundo honom. Den mannen var en finne. Hans ögon kunde inte möta en manns blick. Han dödades sedan med sitt eget vapen. Det var en sten (en torvigg). Den som hade märket dömde. Därefter kommo ofta finnar drivande i skogen. De dödades alla, utom några som de tämde och hade bland djuren i gårdarna. En sådan finne som var tam hade samma värde som en häst, men en kvinna av finnarnas stam var ej värd en ko. De kunde köpas och säljas även saklöst dödas. Men lapparnas stammar endast ärvdes eller byttes för skattens skull, som de gåvo. Den skatten var skinn och sedan även kött och som gåvor fingo de järn och något salt samt elddon. Detta är sjunde sagan

Samedräkterna är ett minne om en tid då samerna levde i välstånd. Deras klädedräkt är ett vanligt klädmode från medeltiden som påminner om den period då dom levde gott. Kanske för att kustborna inte sög ut samerna på den tiden så som skedde då landsändan kom under starkare styre från mälardalen

En gång hände att han, som hade märket, var i tvist om det land som är mellan lilla och stora Luleälven. Det landet med den lappstam som vandrade där, hade varit en hemgift och en man som bodde söder om älven krävde det med orätt. Han, som ägde märket ägde då allt land mellan Kalix och Lule älvar. Så hände att över fjällen kom en man, en Junker, och ville döma och krävde skatt. Några gåvo skinn. Och om tvisten dömde han emot. Den, som ägde märket, satt hemma på gården och blev ej krävd eller hörd. Men då han fick veta detta blev han vred. Han rände genom natt och dag för att hinna junkern. Då han nådde en boda där nu jokkmokk är, var han ensam. Ingen hade orkat följa honom. Där såg han brann ännu eld på äiln. Då väntade han ej, utan for efter dom och på första sjön hann han upp rajden. Med sin spjutstav stack han där Junkern och tre av hans män, men två fingo leva. Då hans folk hann fram, vräktes de döda i forsen. Platsen fick därav namnet Junkarhällan, där han dödats. Lapparna som forslat skinnen, fingo föra dom åter till ägarna och från junkern tog han ej annat än en gyllene kedja. Han skar en ask av trä, lade kedjan in däri. På asken satte han en bild av märket och sände asken med bud till Danakonungens fogde bortom fjället. Budet skulle säga: Endast konungen får öppna gåvan detta är åttonde sagan.

Till Åhrby kom en man, som sänts att döpa och lära. Han som då ägde gården och märket, hörde hans läror, och de talades ofta vid, även i enrum. Han var där länge. Då han redde sig till avfärd, sade den gamle mannen till honom fritt må du lära och även döpa, om någon vill. Själv tvager jag mig själv, då så tarvas, men kommer du åter hit är du en hedrad gäst, dock ej för din läras skull, utan därför att jag funnit din vilja god. Därefter började kyrkor byggas. En annan gång kom en konungs fogde och han ville ha skatt för gården. Då sade den som ägde märket: Den, som vill, giver skatt. Själv har jag även som många mina fäder och de som bo söder om skelet, i Ume och på öarna sänt konungarna skinn, som vi tagit av andra i skatt, som gåvor. De har ock sänt gåvor igen: järn, salt, och även något silver. Jag är ej skyldig att skatt giva, men en fri gåva ska jag sända din konung med dig. Därpå lät han bära ut en mängd vackra skinn och sist lade han dit tre svarta rävskinn av den sort, som lysa i mörkret. Därpå sade han: Här har du min gåva, men skatt är det icke, även om konungen nu har så uselt att han inte kan giva något igen. Detta är nionde sagan

En man som hade märket och bodde på gården i Åhrby, hade tre söner. Den äldsta var vuxen och mycket stark, två voro unga. Så kom från konungen bud, att män måste bli hans hjälp i kriget. Då sade den vuxna sonen: jag går. Fadern sade ännu är du ej tvingad. Men sonen sade många fränder har gått, även utan tvång. Fadern sade: Strid och krig äro till skada, aldrig gagn. De, som gott, följa ej det sagan sagt, och märket är glömt snart av alla. Sonen sade: Ditt märke, fast gammalt, är ej förmer än vad jag går att strida för, och han gick. år gingo. De yngre sönerna dogo av farsot. Den, som varit i kriget, kom hem med svåra sår. I ett land så långt i söder att nätterna voro lika långa, hade han tagit hustru. Hon födde en son åt honom. Hon var förnämlig och vacker, men mörk och av ett främmande folk. På ett berg var ett hus med torn av sten, som hennes fader ägt. Det togo de i kriget, men hon fick leva. Han tog henne i stället för annat rovbyte. Han förde henne hem, på vägen föddes sonen. Han dog snart av sina sår och kvinnan kort därefter. Men den späda sonen levde. Då sade den gamla mannen åter: Strid och krig äro till skada. Straffad blev jag, som lät min son gå. Nu är min ätts blod blandat, denne kan ej bära märket. Detta är tionde sagan

Till den mannen, vars son varit i krig, kom bud att nu skulle han vid livets förlust lämna gården och bo i stad. Han sa då min är gården, ingen driver mig från den. Jag aktar ej livet mer. Men så stor var dock hans makt, att ingen ville eller vågade. Och medan han levde, rörde honom ingen. Han bodde kvar i många år. Då han var död var där hans sonson, knappt vuxen man. Knappt tjugoårig som ärvde. Han hade ej makten, och märket aktade han ej. Men han var vrång och styvsint och när han måste lyda kungens bud, brände han gården med allt där inne var. Men när husen brunno, då steg farmodern fram och talade länge. Hon var lång och reslig, med silvervitt hår och brännande ögon. När hon sagt sin spådom och vilja, gick hon in i ett av de brinnande husen, in i lågorna och dog. Då tog den unge mannen det guld och Silver och vad mer han velat bärga och kastade allt, även det sista i lågorna av det hus han, där märket fanns, som han ej tagit ut. Och så vände han gården ryggen och gick dädan, så arm och så fattig, som sparv från ax. Detta är elfte sagan

[Den tolfte sagan var nästan helt utplånad ur sagesmannens minne] Den handlade om spådomen och förbannelsen. Denna spådom gick ut på att släkten skulle leva i fattigdom till det onda blodet gått ut. Som en fortsättning på denna saga berättade farmodern, att lapparna samlade en gärd av skinnvaror till sonen, då han brännt gården. Dessa skinn bytte han mot nät och for till skärgården och fiskade. Han ville icke flytta till staden. Men hans son (sonson?) gjorde det och tog då den gamla orkeslösa mannen med sig


Isländska flatöbokens Fornjot och kung Faravid av Kvänland hoppas jag är samma släkt som familjen i denna sagosamling. Tyvärr är det 650 år mellan kung faravid och Gustav Wasas skattelängder. Tiden mellan att Norr lämnade kvänland och kung Faravid har inte heller några uppgifter. Talet om solens söner i början är indikationer på en kvarleva av bronsålderns solkult. Det kan vara en förklaring till fornjots ursprung

Anhängare och ledare av en äldre religion som tvingats fly vid religionsskiften som ur kristen synvinkel bara är olika nyanser av hedendom. Det finns inga namn på platser i norr och väster botten som heter någonting med Oden Tor eller Frej. Det har missförståtts som sentida kolonisation men kan i stället bero på att folket hörde till en äldre form av hedendom utan dessa gudar.

Kyrkböcker och skattelängder m.m gör det möjligt att spåra släkter bakåt till Gustav Wasas äldsta skattelängder.

Ofta men inte alltid är hemmansnummer 1 viktigaste gården i en by. I Åhrbyn har det varit så. Stamfar till borgmästarsläkten Orre var Vialm vars siste ättling som bar namnet Orre drunknade i hamnen i Piteå. Orvar Lundström verksam i Gränges härstammade på mödernet från orresläkten

Vialm

Nils Vialmsson på nr 1

Torfast Nilsson

Erik Torfastsson

Erik Ersson

Erik Eriksson Orre borgmästare i lule stad 1667-1694

Johan Eriksson Orre född 1640

Erik Johansson Orre 1668-1724

Johan Eriksson Orre 1711-1750

Vialmsson heter äldsta innehavarna av nummer 1 & 3 i Åhrbyn i Gustav Wasas skattelängder därför var dom troligen bröder

Vialm

Jöns Vialmsson på nr3

Vialm Jönsson

Jöns Vialmsson

Per Jönsson eller annan stavning Peder

Herman Pedersson 1622-1694

Per Hermansson 1650-1715

Lars Pedersson 1677-1715

Anna Larsdotter 1711-1810

Anna Larsdotter var tidigare gift med en som bytte hemman nr1 med Erik Eriksson Orre hennes tidigare barn med honom gör henne till anmoder åt Söderbergs i Åhrbyn

Nils Nilsson 1725-1800 gifte sig med Anna Larsdotter och flyttade från Åhrbyn till Gammelstad

Nils Nilsson Årström 1774-1808 visitator och tulltjänsteman

Nils Petter Åhrström 1776-1867

Äldsta sonen hette Nils. En yngre son Zacharias bodde i Böle och var organist i Råne kyrka, det var han som berättade sagorna för sin sonson Rodrik. Sonsonen Rodrik presenterade sagorna för Otto Nordlund som han fått höra av sin farfar som barn. Detta är den troliga vägen berättelsen traderats om den vandrat från forntiden. Det enda vi vet är att Zacharias och hustrun Dorotea fört över den till sonsonen Rodrik

följer man släkten Åhrström på fädernet så härstammar dom från gård nr 6 i Åhrbyn

Per Larsson

Jerle Persson

Per Jerlesson

Lars Pedersson

Peder Larsson 1627-1696

Lars Persson 1661-1725

Nils Larsson Björn 1699-1785

Nils Nilsson 1725-1800

Nils Nilsson blev gift med Anna Larsdotter som bar på traditiner från gård nummer 3 eftersom äldsta innehavaren var bror till nr 1 kan något forntida följt med henne. Byn Åhrbyn klarade sig lindrigare än andra byar vid soldatutskrivningar och den stora missväxten med svälten 1697. När befolkningen kraftigt decimeras i en by så dör också berättartraditioner ut med människorna som försvinner. I Åhrbyn överlevde denna sägen. Den kan ha ingått i allmän berättartradition i byn då Nils Nilsson flyttade till Gammelstad

Orsaken till de blodiga masakrerna i Rowanda i analfabetismens Afrika i nutid är att de iscensattes för att döda muntliga traditioner. Sen så kan ingen säga vem som äger vad. Den som iscensatte allt lägger beslag på tillgångarna efteråt.