XIV:14851 Erik Ericus Andersson Andree de Upsalia

Kyrkoherde. Blev högst 68 år.

Barn med ?

Noteringar

10. Erik Andersson (1526-63), Jämtlands reformator, är förmodligen
identisk med den Ericus Andree de Upsalia, som 21 april 1512
såsom student inskrefs i Rostocks universitetsmatrikel. Hans första
framträdande i Jämtland daterar sig från början af år 1526, då han som
nyutnämnd landsprost och khde i Oviken ledsagar ärkebiskop Johannes
Magnus på dennes visitationsresa i församlingarne och bevisligen varit
närvarande i Lit och Undersåker. Hans förmåga och skicklighet sattes
snart på hårda prof under de svåra nya förhållanden, som inträdde i och
med reformationen, hvilken särskildt i Jämtland ledde till många slitningar.
Landskapet var ju ett norskt land, styrdt af dansk-norska fogdar,
men lydde i kyrkligt afseende under Upsala ärkebiskopsdöme. Det öfvervägande
flertalet präster voro svenskar, tillsatta af domkapitlet i Upsala,
dit biskopstionden och andra prästerskapet pålagda gärder utgingo.
Sedan ärkebiskopen flyktat ur riket och Gustaf Vasa med stöd af riksdagsbeslutet
i Västerås 24 juni 1527 brutit med påfven i Rom, hvarigenom
första steget till den svenska kyrkans reformation var taget, töfvade
konungen ej länge att sätta sina kyrkopolitiska planer i verkställighet. I
skrifvelse till Jämtlandsprosten 12 okt. s. å. framhåller han sig jämlikt
riksdagsbeslutet ha rätt att »nogot vetha vthåff then rentha oc saker som
j her til dags haffue vthkrafft och vpbåret på biscopens vägne vti edert
prosterij», samt befaller honom infinna sig i Upsala och vid nästkommande
disting härför göra räkenskap, då han i likhet med öfriga landsprostar i
Norrland skall få underrättelse, hur framdeles må förfaras i detta afseende
OVIKEN 31
(KGR 4, s. 346). Den norske ståthållaren Vincent Lunge hade emellertid
fått vetskap härom och aflät 5 jan. 1528 en försmädlig skrifvelse till Upsala
domkapitel, däri han bland annat säger sig ha försport, huruledes man
efter ärkebiskopens fördrifvande pålagt präster och kyrkor stort subsidium
och valt kon. Gustaf till sin ärkebiskop, den heliga stolen till skada
och obestånd; det vore dock större skäl att landets präster och kyrkor,
om de skulle skatta till några världsliga herrar, hellre gjorde det till sin
egen herre och konung än till främmande regenter. Fördenskull hade han
för kon. Fredriks räkning af prosten i Jämtland herr Erik utkräft 80 danska
mark, motsvarande biskopstionden för året (KGR 5, s. 220). I en
svarsskrifvelse medgaf domkapitlet att provinsen var ett norskt land
och framhöll att man icke ämnade befatta sig med något, som tillkom
kronan, men fordrade att prästerskapet, liksom i stiftets öfriga delar,
skulle erlägga det, som tillkom domkyrkan. Förhindrades detta, skedde
öfvervåld och sådant borde undvikas. Kon. Gustaf grep nu in och
inför hans maktspråk fann länsherren för godt att återbära den beslagtagna
penningsumman. Men den norska afvogheten tog sig dock fortfarande
uttryck i fogdarnes trakasserier mot de svenska prästerna i Jämtland,
en sak, hvaröfver prosten och bönderna klagade och som konungen
i ett bref af 1 jan. 1533 lofvade taga sig an (KGR 8, s. 165). Vid häfdandet
af dessa svenska intressen hade konungen ock städse att påräkna sitt
förnämsta stöd i landsprosten Erik Andersson, under det att äfven tendenser
till norska sympatier på ett par håll yppades bland det öfriga prästerskapet.
Redan i ett bref 9 febr. 1531 tackar konungen herr Erik för hans
hittills gjorda tjänster och beder honom vara behjälplig med något han
önskade genomföra. Hvad det rörde sig om skulle prosten få reda på
af mäster Peder Svenonis och Jacob Vestgöte, just de män, som sedan
upptogo klockskatten i Norrland.¹ Inom prostens eget vidsträckta
pastorat förbättrades gudstjänstmöjligheterna genom anläggandet af
tvenne nya kapell i Bergs socken vid Rätan och Klöfsjö. St. Thomæ
dag år 1530 gaf han dessa »utskavens» (afsides liggande) byar tillåtelse att
få bygga kyrkohärbergen vid sina kapell (DN 14: n. 692), och enligt bref
af den 20 dec. 1540 hade han utverkat att kyrkogårdar fingo invigas
(DN 14: n. 802). Ett vittnesbörd om att han aktivt handhaft och främjat
reformationsverket genom anskaffande af de svenska reformatorernas
skrifter finner man i ett exemplar af Olaus Petri kyrkohandbok af år 1537,
_________
¹ Rörande klockskattens upptagande i Jämtland föreligger ej något dokument. Däremot
levererade prosten Erik i Oviken genom sin kapellan herr Måns Olsson 23 maj 1548 af
de jämtländska kyrkornas uppburna altarsilfver 85 lödig mark 8 lod 1 kvintin samt 28 lödig
mark 4 lod förgylld koppar, hvarå kon. Gustaf samma dag utgaf kvitto.
32 OVIKEN
som tillhört Bergs kyrka. Bokens titelblad bär nämligen följande anteckning:
Iste liber emptus est ad usum ecclesie Berg pro vj ore procurante
Domino Erico ibidem curato necnon preposito Jemptie 1539.¹ Man finner
ock, att han sökte upprätthålla vänskapliga förbindelser med de kyrkliga
myndigheterna i grannlandet, då han vid ett besök i Upsala på distingsmarknaden
i febr. 1530 lofvar därifrån sända till ärkebiskop Olof i Trondhjem
en tegelslagare på samma gång han å jämtländska prästerskapets
vägnar anhåller att genom ärkebiskopens försorg få »20 kannor Romenij
till att messa med». I betalning skulle man lämna järn på Levangers
marknad.²
Som belöning för sina förtjänster fick prosten röna flere bevis på
konung Gustafs bevågenhet. Till förbättrande af hans inkomster lades
Hackås som annex under Ovikens pastorat genom kgl. bref 29 juli 1532,
och 1 jan. 1533 förlänades han med gården Västerhus, som tillförne
legat under Upsala domkyrka. Mot donationen gjordes emellertid invändningar
af Vincentius Lunge, som skref till konungen, att en hustru Ingerid
på Billestad och hennes sex söner ansågo sig ha bättre rätt till denna
gård, hvarpå konungen svarade att domkapitlets handlingar skulle närmare
undersökas (KGR 8, s. 206).³ Själf köpte prosten 12 mars 1535 för
60 mark silfver ödeshemmanet Skottgården i Oviken af khden Nils Mattson
i Brunflo å hans rådskvinnas vägnar (DN. 14: n. 732), och år 1546 förvärfvade
han genom köp af Sven Larsson på Hwattin dennes rätta fäderne
i Hakås och Hanebacka. År 1540 3 sept. ingick konungen med prosten
ett för denne fördelaktigt aftal rörande lösen af biskopstionden och arrendet
för det laxfiske, som domkyrkan ägde i Ragunda. Enligt aftalet, som förnyades
4 mars 1545, skulle prosten till konungen erlägga 320 mark för
uppbärandet af dessa förmåner. Man finner honom för öfrigt ofta på
visitationer i församlingarne, biläggande tvister, tillsättande nämnder och
utfärdande domar i kyrkorättsliga frågor, för hvilkas stadfästelse han
stundom besöker Upsala. Man har velat tillägga honom en superintendents
eller ordinaries ställning, men den titeln bar han ej. Han kallar sig i ett
bref från 1550 »Kongl. Maj:ts vår kongl. Nådes prost i Jempteland». Den
16 jan. 1560 ger prosten ett intyg om Ovikens kyrkokassas ställning,
näml. 15 mark innestående och 4 mark fordringar. Märkligt är, att han
_________
¹ ?: Denna bok är inköpt för sex öre till Berg kyrkas bruk på föranstaltande af herr
Erik, där kyrkoherde och prost i Jämtland 1539.
² Samlinger til det Norske Folks Sprog og Hist. B. I:. 61 - Romeni var ett slags
spanskt vin.
³ Redan 7/3 1526 hade ärkebiskop Johannes Magnus mot 10 marks årlig afgift bortförlänat
Västerhus på lifstid åt 3 bönder och deras anförvanter. (DN. 16: n. 481.)
OVIKEN 33
år 1561 uppföres bland konung Erik XIV:s spioner. Han afled två
år därefter, enligt inskriften å den nu försvunna grafstenen i Ovikens
gamla kyrka: Hic jacet venerabilis nec minus pietate insignis dominus
Ericus Andreæ præpositus terræ Jemtiæ Obiit 1563. Han måste ha
varit en utomordentligt klok, rättrådig och rikt utrustad man.
Med sin hustru, som sannolikt afled före honom, hade han 4 barn, 3 döttrar
och 1 son.
Äldsta dottern g. m. khden Andreas Petri i Brunflo; mellersta dottern
g. m. Nicolaus Andreæ i Offerdal; den yngsta dottern g. m. khden Michael
Jonæ i Rödön, sedan i Mo och Rengsjö, Hälsingland; sonen Johannes Erici
Isopedius, stud. i Rostock 1564.
(Litt.: M. Nordström, Jämtlands kyrkliga ställning. Hsand 1884; L. Bygdén,
Från reformationstidevarfvet. Ett jämtl. privatbrev år 1564, i JFT, Bd 7 1919-21.)

Källa: Härnösands stifts herdaminnen.